Gruvarbete skiljer sig markant från markarbeten ovan jord. En kilometer ner i berget är miljön tuff, både mot människor och maskiner.

För det första är tempot mycket högt, maskinerna går tvåskift och vilar bara några timmar på natten när orterna sprängs. Dessutom måste de tåla kyla, väta, påverkan från magnetiskt järnmalmsdamm – och inte minst – hålla för de enorma volymer som förflyttas.

Även om olyckstillbuden är få i svenska gruvor, är driftsäkerheten och hyttmiljön desto viktigare. Eller som Magnus Johansson, maskinförare i Kiruna säger: ”Andra märken duger bra när man planterar blommor. I gruvan är det bara Cat som gäller”.